Till min Linda
Det känns så absurt att inte ha träffat dig på månader, att du är borta i USA. Du är halva jorden ifrån mig. Jag vet att jag har varit otilgänglig, vi skypar aldrig och det är mitt fel. Men på något sätt så känns det bättre att inte höra din röst och se dig sitta där, skrattandes och leendes framför skärmen. För det får mig att inse hur jävla långt borta du är ifrån mig, det får mig att inse hur mycket jag vill ha dig hemma. Hemma i Sverige, sittandes bredvid mig och spela rockband, springa omkring och larva oss på träningarna. Det känns nästan bättre när jag inte pratar med dig, för då kan du lika gärna vara hemma, hemma i Stockholm. Men vad tjänar det till, att jag inte skypar med dig? Jag slösar bara tid på skit, tid som jag skulle kunna lägga ned på att prata med dig min fina vän. Jag vet att du kommer hem, jag vet att vi kommer träffas igen. Så förlåt för mitt beteende. Om en vecka så skypar vi, blir söndag en bra dag för dig? Jag älskar dig.
Jag förlåter dig tusen gånger om. Jag vill bara se dig, höra din röst.
För det känns så oerhört fel att jag sitter och skypar med alla mina andra kompisar hela tiden, medan jag bara skypat med min allra bästa vän en endaste gång.
För du är min alla bästaste vän. Jag har känt dig i 6 år nu och du vet kanske lite för mycket om mig i vissa sammanhang. Jag vill bara inte att du ska glida ifrån mig genom att vi inte pratar och har kontakt. För det har jag känt att vi gjort på den senaste tiden, och det skrämmer mig mer än allting här på andra sidan jorden tillsammans.
Älskar dig.
ps. söndag passar perfekt.
